multiHenrik

Jag fick inget svar under fredagen om nästa termin, så hoppas på det på måndagen. 
Inte heller blev det Mt Elbert denna helg. Dylan ville inte köra upp dit med sin bil (sommardäck) då de stängt flera pass på vägen dit under natten mot fredag pga. för mkt snö, sedan var han dessutom lite förkyld de hade också lovat mer snö under lördagen. Sen blev jag istället hängig under lördagen (plus att Luke inte kunde då) så vi får se om vädret duger till att göra nåt av det nästa helg istället.

Istället blev det lite annat denna helg. Somnade till i biblioteket flera ggr när jag pluggade fre.kväll innan jag bestämde mig för att gå hem, och gick och snackade lite med Dylan. Han bjöd in mig på middag innan vi (ett gäng) åkte iväg och klättrade "som vanligt" på fredagskvällen. Efter klättringen (som slutar 11 pm, 23.00) bytte vi om och åkte till Boulder (20 min bort) på party. Kul att träffa lite nytt folk igen, och en sen natt gjorde att jag sov ut på lördagen och vaknade med känslan "att jag håller på bli sjuk".

Tog det bara lugnt resten av lördag, tvättade, handlade och pluggade. Vid halv elva på kvällen (sitter fortfarande och bläddrar i elkretsteorin) kommer Amy förbi och undrar om jag vill hänga med på party. Så även denna kväll blev det lite party i South Golden istället, och nytt folk att träffa. Sen är det den roliga känslan när en tjej säger "hej, jag vet vem du är, för du läser matte med mig". Och jag ser ut som ett frågetecken och försöker hitta åt hennes ansikte i arkiven. Strax därpå säger en annan kille, "tjena! du tar elkretsteorin vid 14tiden va?" "Jo?!" "Det gör jag med." Inte heller nu känner jag igen killen.

Nu blir det lite mer plugg under söndagen, och kanske lite linedance ikväll. Känns som jag kanske slipper undan förkylningen att bryta ut.

Har haft en fruktansvärt hektisk vecka med ett snitt på 2-3 inlämningar varje dag, och prov igår fredag, hemprov (40% av testet) över helgen, 4 inlämningar mån-tis och prov i polymerteknik på tisdag...
Nu vet jag vilka grannar som är uppe och springer på nätterna och också vilka som jobbar sent, då jag tvingats plugga 14-15 timmar / dygn, fram till 3-4 tiden på nätterna...

Har lyckats klämma in 1½ timme lindy hop på torsdag och klättring igårkväll samt forspaddling 2 timmar idag (utomhus, i Clear Creek River. Morgondagen blir det fortsatt skola så får vi se var det slutar.

Det är intressant hur olika det kan gå när man gör saker...förra gången jag var och klättrade (2 veckor sedan) hade jag en riktigt positiv trend och kände hur jag hela tiden överträffade mig själv och kände mig rejält stark och framåt, även psykiskt. Denna gång (inomhus på Rock and jam'n) så ledklättrade jag i princip hela tiden, men det var med nytt folk. Första leden jag klättrade sa jag att "jag kommer att strunta i att klippa översta karbinen, och istället hoppa för jag vill träna mitt psyke". När man leder så är man inte säkrad så att repet kommer uppifrån utan man klättrar uppför väggen och klipper in sitt rep i karbinpar med jämna mellanrum på vägen upp.
När jag nu var längst upp på leden, klättrade jag rejält "upp" till taket för att markera slutet på leden men Geoff som säkrade mig trodde att jag ändrat mig och ändå tänkte klippa sista karbinen, så han gav mig rejält med slack. Detta innebar att jag hade utöver mina 2.5 meter sedan sista klippet, ytterligare nån/ett par meter slack, när jag kollade ner för att hoppa. Då ropade han "ska du hoppa?" Jag såg allt slack, svalde och tvekade lite, innan jag svarade "ja, jag hoppar", varpå jag föll. Rätt långt, ca 3/4 av väggen närmare bestämt. Jag landade med ett par meter kvar till marken efter närmare 8-9 meters fall och Geoff 2 meter över marken. Detta var obehagligt och jag kände viss osäkerhet för Geoff så jag bestämde mig för att fortsätta träna fall så följande timme föll jag 3-5 meter varje gång jag klättrade, och det var nog nyttigt.

Men inte förrän jag bytte repkamrat till Mike som var betydligt mer rutinerad (och tävlat) och påminde mig om en del tekniktips jag vet att jag kan men ändå inte följde/glömde, som jag kände att jag kom in i den här positiva trenden igen. När man känner att man överträffar sig själv och får positiva vibbar och bra respons från både sig själv och andra! Nyttigt var det iaf.

Lite kul att bo i korridor iaf. Jag har blivit inbjuden på två födelsedagspartyn denna kväll och det ena var med en tjej som jag klättrat lite med, Minda, i samma byggnad som jag bor i. Jag skulle ev. ut och springa en sväng med en kille jag träffade på forspaddlingen, men hörde inget av honom förrän jag kände att klockan blev för mkt. Lite synd att det inte blev nån träning idag. Plötsligt kommer Minda och undrar om jag kan hjälpa henne lite. "Visst?" Från bilen har de köpt en stor behållare öl från ölbryggeriet, som hon ville ha hjälp med. Jag bar in den från bilen och tre våningar upp, efter att ha stannat och vilat på varje plan. Det var tungt! En rejäl metallbehållare med öl. När jag kom upp frågade jag vad den vägde. "120 pound". *gulp* Det förklarar saken, det är 53 kg. Jag har inte stött på den typen av ölbehållare i Sverige än, men de är vanliga här (i Golden iaf).

I Yellowstone fick jag förresten höra *igen* att jag var oerhört blond, och Irene konstaterade att jag är "den blondaste kille hon någonsin träffat", varpå Melanie menade att jag får vara "vår skandinav-representant". Och visst, gärna för mig :)

Efter ett antal dygn borta på resande fot så är man åter i rummets trygga vrå. Torsdag natt 03.00 startade vi vår resa mot Yellowstone i nästa stat norr om Colorado. Fem utbytesstudenter från Bolivia, Österrike, Libanon/Frankrike samt jag från Sverige... Bilresan tog dryga 12 timmar dit och fredagskvällen tillbringades ute bland varma källor ganska nära camping-området där vi bodde. Vi sov i ett större tält som vi hyrt hos ORC (Outdoor Recreation Center) som är outdoor-organisationen på skolan. Jag sov i min tunnare sovsäck avsedd för minimalt -2 grader C medan de andra hyrt -30 säckar från ORC. Jag frös! Ja, det räcker nästan med det. Vi hyrde även liggunderlag men de var alldeles för tunna och kylan gick upp genom dem. De andra klarade sig dock ganska bra tack vare sina tjocka säckar.
De återstående nätterna hade jag samtliga kläder på mig, dubbla underställ, lager2 tröja dunjacka samt 3 lager byxor på benen. Det behövdes men fortfarande blev det kyligt på morgonkvisten.

Det var nästan mer intressant att se hur andra (de övriga i gänget samt amerikaner) ser på "camping" och nationalparker än att faktiskt vara ute och se lite saker. För det är verkligen bekvämlighet och framkomlighet som står i fokus här! Man kan köra bil till alla verkliga sevärdheter och behöver inte gå många meter för att se allt vackert. De andra fascinerades dock mkt över skogen, träden och sjöarna, något jag tyckte var "som vanligt". Orsaken till det är att i Yellowstone ser det ut precis som i norrland i Sverige, med tall/granskog, sjöar och varierad terräng. Skillnaden är väl att vi inte har allt riktigt lika samlat med vattenfall, geijsrar och varma källor samt möjligheten att se alla djur även i bilen överallt.
Yellostone är lite större än Libanon till ytan och det tar drygt 2 timmar att köra från södra infarten till den norra. Vägnätet i parken ser ut som en åtta och vi passade på att göra hela "stora" slingan på lördagen och "hika" (gå till fots) lite på söndagen.

Det kändes lite som att vara i ett jättestort zoo utan galler och djurskötare som säger att man inte får klappa djuren.... dock pratade vi lite med skogvaktarna på fredagen (jag ville ta en löprunda bl.a. på kvällen med min pannlampa) och de uppmanade oss att inte gå för nära bisonoxarna eller övriga djur då många turister blivit dödade. Han avrådde också från att springa i skogen och definitivt från att springa med pannlampa i mörkret, då risken att möta björn (ca 1000 st) var alltför stor och om jag springer så triggar jag deras jaktinstinkt så mkt att jag ligger väldigt risigt till. Jag avstyrde så tillslut mina löptankar i mörkret efter övertalande av övriga, men begav mig istället ut på en löprunda i gryningen följande morgon. Det var härligt att få bege sig ut iaf och bara ta en löprunda i skogen, något som jag inte mött tidigare här USA. Det finns nämligen inte skog i samma bemärkelse här i Golden/Denver utan det är mest berg, klippor och öppna ytor med öken/savann-landskap utanför tätorterna.

Vi såg en hel massa geijsrar och dylikt, något som kännetecknar hela området Yellowstone, samt djupa dalar, en massa djur, ett förstenat träd, Grand Canyon Yellowstone och lite sånt. Det var kul att se svarta björnar som jag upplevde mindre än jag förväntat mig. Under kvällen tillagade vi mat som tre av de övriga handlat (då två av oss fortfarande var på lektion). Det är också intressant, att ingen av de övriga tycks ha sovit i tält många ggr eller ha minsta uppfattning om hur man klarar sig. Ingen visste något om kök eller tält, mat hade de köpt, men alldeles för lite och allt på burk, enbart till middagarna. Frukost hade de efter förslag från mig hittat åt lite havegryn, men det var färdigförpackade med lite olika smaker och 28-43 g per paket (som jämförelse äter jag kanske 150-200 g per måltid själv) så det räckte inte långt. Lunch hade inte övervägts utan "det ordnar sig nog", men då de köpt med chips, kakor och godis så klarade vi även lunchen rätt bra. Jag var dock konstant hungrig.
Klädsel för övriga var jeans och bomullströja.... Det visade sig på sätt och vis vara jag som inte hade full koll på "amerikansk" camping, för allt som behövs här är ett välladdat kreditkort. Man kan köpa mat och restauranglunch och dylikt, duscha, tvätta, osv. osv. bara man betalar sig för,  inne i nationalparken. Alla lager-på-lager-kläder jag medfört var jag dock oerhört glad för, då övriga frös en del under kvällarna som blev kalla (och minus under nätterna) och jag hade inga som helst problem med det.

Söndagen åkte vi till ett område en halvtimme bort för hiking. Det var "motorväg" på grus om man så ville, hela vägen men vi vek av efter någon km och kom äntligen bort från alla människor. Ett par timmar tog det till en varm källa som sprutade vatten och Oyab och jag begav oss upp på en bergstopp i närheten nån ytterligare timme, för att få njuta än mer av utsikten och lugnet. Det tog nästan hela dagen innan vi hunnit tillbaks till bilen, efter att Oyab och jag badat i ett vattendrag i slutet av turen. På vägen tillbaks mot tältet stannade vi vid Old Faithful, ett vulkaniskt område med geijsrar där vi promenerade runt ytterligare ett par timmar. Det började faktiskt kännas lite efter att ha gått kanske 20 km (inte särskilt långt, men ändå att gå/stå i 12 timmar med packning var ovant) utan annan lunch än chips. Jag var HUNGRIG!

Hela måndagen i bil behövdes för hemresan. En liten västern-by där vi åt lunch var ypperlig och kan varmt rekommenderas! Cowboy Café hette stället med hembakade pajer till efterrätt! Jag gjorde mitt bästa att plugga lite i bilen och resten av denna natt och kommande dagar behövs för de prov och inlämningar som nu följer! Bilder kommmer... så snart vi lyckats pussla ihop dem. Vi har över 1000 bilder tillsammans och ska försöka synka det så snart som möjligt.

07.00 (lokal tid) kom David Manthei förbi med sin gamla amerikanare som gick att köra på smör om så behövdes... Det var kallt ute och jag hade klätt mig med både underställ, cykelkläder och vindjacka. Han kom gående i ett par vida baggy-pants och flip-flops på fötterna, utan att ha ätit frukost men hade köpt med sig lite jägar-snus (jordnötter, choklad mm)... Hmmm.. Han hade ringt sent kvällen före och sagt att det varit frost på Mt Evans så vi kanske inte kunde göra den tänkta trippen, men att vi nog kunde hitta på nånting iaf, så lite besviken över att kanske inte få göra berget var jag beredd på det mesta.

Det blev ca 1 timmes körande (förbi skidorten Vails bl.a.) innan vi kom till Arapahoe Springs, där vi skulle börja vår klättring. Jag hade fortfarande inte någon cykel att köra på (han hade lovat ordna en landsvägscykel) och hans två kompisar kanske skulle banga pga. temperaturen. Det visade sig dock att vi fick fortsätta 40-50 min innan vi nådde deras hus där det var tänkt att sonen och pappan ev. skulle följa med. Det var också här jag skulle få låna min cykel. Oerhört trevliga och gästvänliga, även här, men pappan kunde inte följa för de skulle ha någon BBQ em/kv som han behövde ordna med men David gick upp för att väcka sonen Walker, för att övertyga honom om att han skulle med på 2200 höjdmeter cykling. Lyckligtvis gick han med på det, vresig och tvär men ändock PÅ, åt vi alla frukost-burritas (ungefär tortillas med bacon- och äggröra) innan vi åkte tillbaks, nu med 3 cyklar på taket. Cykeln jag fick låna var en fullfjädrad kolfiber-racer med Ultegra-utrustning (det dyraste du kan hitta, ca-pris över 50 000 SEK). Grabben Walker som var 18 år gammal, visade sig vara en av USA:s bästa cyklister och helsponsrad av ett av USA:s bästa cykel-Team. Han hade en termin kvar på High School innan han kunde satsa allt på cykling, ekonomin var inget problem.

Väl framme påbörjade vi vår klättring upp i bergen, i ett lugnt tempo. Enorm skillnad att få köra en riktigt lätt kolfiber-racer på drygt 7 kg jmf med min tunga MTB på dryga 11-12. Varmt nere i dalen men det blev allt kyligare ju längre upp vi kom. Bergsavgift om 3$ var fick vi betala också, för att fortsätta upp mot Mt Evans. Det hade varit minusgrader i Arapahoe Springs under natten och det kändes som det varit det var nära det även i Golden. Is på en bergvägg under klättringen bekräftade kylan.
Härlig utsikt bredde ut sig och med en konstant lutning på 8-12 grader fann vi en behaglig rytm som allteftersom ledde oss upp mot toppen. Jag tryckte tillsammans med Walker på en bit vid 3000 m och fick känna hur det kändes, men ingen ville köra hårt sista halvtimmen till toppen utan det fick jag göra själv. Jag ville inte kommma upp till 4322 m höjd och känna att jag bara suttit och glidit lugnt uppför i 3 timmar.... vilket det nästan kändes som. Jag tyckte nämligen inte att jag märkte så mkt av den tunna luften, men pulsklockan visade att jag märkte det – konstant puls på 155-165 vid ”distans-cykling” uppför. Jag åt dock lite kakor, snickers och Coke för att undvika onödiga känningar.

Vi passerade ett par rådjur och en bergsget innan vi kom upp och eftersom jag gick på ganska hårt sista biten började jag faktiskt känna lite i huvudet sista 100-talet höjdmeter, men inte märkvärdigare än samma känsla som vid undervattensrugbyn i Luleå då man varit under vattnet ”FÖR länge” och har syrebrist. Vi tog lite bilder, hikade upp till topp-toppen innan vi drog på oss lite kläder och satte av utför igen, sick-sackande mellan bilar vi körde om. Härligt att få köra en så kurstabil cykel och känna hur man kan pressa upp den i 80-90 knyck på utförsrakorna och det bara känns underbart! Helt fantastisk frihetskänsla med vyn av berg kanske 25 mil bort i vardera riktning och ligga slickad mot den bitvis smala slingrande vägen i 80 knyck och ändå känna fullständig kontroll.

Gårdagen hade varit riktig regnig och trist men dagen till ära hade vi en klarblå himmel efter en rätt kall natt som bjöd på rejäl solbränna på mina armar och ben (visade det sig nu på kvällen). Men Walker som varit för slö för att ta sina cykelhandskar frös så han knappt vågade släppa på i vår fart utför. När vi kom hem till honom igen så lyfte jag av hans cykel, och insåg att hans bromsar inte var justerade på ett bra tag – de tog knappt överhuvudtaget och jag stod undrande och kunde inte fatta hur han kunde ta sig ner hela den sträcka med dessa (frånvarande av) bromsar.

Hans föräldrar insisterade på att vi såklart måste stanna på lite mat och visst, vi var hungriga efter 4,5 timmars cyklande och nån timmes bilfärd så vi tog en dush först. Och det var mäktigt, hela deras hus var en villa i 20-miljoner-SEK klassen och badrummet var inget undantag. Ångbastu i den kaklade duschen var ändå lite häftigt,med temperaturreglering och val av det ena med det tredje på en display. Nu så längtade vi efter mat, men istället möttes vi av en massa föräldrar och en hop tjejer och några killar som kommmit. Ja just det ja, BBQ. Det var ett litet party med andra föräldrar som tagit emot utbytesstudenter till High School (16-18) och deras ”barn”. Så vi fick gott vara trevliga och umgås ett tag till i väntan på mat. Det var iofs väldigt trevlig och intressant att träffa High School elever.... jag insåg dock efter ett tag att jag var äldst i sällskapet. Jag märkte det inte så mycket på tjejerna, men killarna (ffa en grabb från Tyskland) pratade i minst varannan mening om tjejer, sex och porr och han visade sig också vara ”bara” sexton år.

Efter ytterligare två timmar fick vi slutligen äta och det var väldigt gott och stor buffé att ta av samt efterrätt. Det känns väldigt givande att få komma ”off-campus” och umgås med ”riktiga” amerikaner, utanför stan. Att få se lite ”vardag” för en amerikansk familj, sådär lagomt mkt. Att få sitta två timmar i bilen och diskutera alltfrån outdoor till politik och USA i Irak med David är också givande. Han poängterade dock att det inte hörde till vanligheterna att man bodde i den typen av hus, även om han inte ansåg nästan några amerikaner vara ”poor”.