multiHenrik

This Friday I took of for going to Colorado Springs and meet up with Alexus (Martinez) for continuing to Ouray. Because of different occurrences didn't we leave as planned so instead we took an early night of sleep and got away at 05 am Saturday morning, and arrived Ouray about 9.30 It was a lot of other climbers there but we found a really good track close to the lower bridge, an ice fall on both sides of the canyon, about 30 m high (100 ft).

I could feel in my arms and wrists indeed, that I hadn't been ice climbing since last april... After a full day of climbing did we finish up with a good bath in the hot springs and some rolling in the snow!

Early Sunday morning did we start climbing again, now a bit higher up in the canyon where it is about 55 m (175 ft) deep. I felt really sore in my legs, knees and fingers since Saturday's climbing and smashing into the ice, but when I eventually came up had I totally lost all blood to my hands (partially because of the leashes on the tools) and needed a couple of minutes of cursing and trying to stand my hands hurting when the blood is coming back, the awful pricky feeling....

Around noon did we leave and after some snow in the mountains did I get away (from 45 min south of CO Springs) against Golden. Unfortunately, did the snow getting even worse after half an hour and the lines of cars grow longer, driving in 35 mph. They didn't seem to be prepared at all for the snow, but when they eventually moved out of one lane I could keep going in 50-60 mph at least, when the speed limit actually was 75.

Finally I got home and changed fast for going down to the Merc for some dancing. It wasn't a lot of people and (maybe because of) the band had cancelled so it was a DJ:ed night. It didn't bother me, it was nice people there who were dancing and Lolly and Mandi did my night become really good! I had so much fun and a lot of "old" moves together with Mandi spaced it up and we also "invented" a new styling-move. It's gonna be a good spring!

En liten kommentar ang. maten denna helg. Det var jag, Alexus och hans pappa som åkte dit. Alexus och jag for och handlade innan hans far kom hem och vi stack iväg, jag följde mest med när Alex valde käk. Det är alltid intressant att se hur andra vill lösa såna "praktiska" bestyr som brukar uppta rätt mkt av min planering när jag ska iväg på äventyr och resor.
Vi käkade i huvudsak denna helg bröd med jordnötssmör och honung, honungsflingor med kokosmjölk, choklad, chips, fast-snack och tortillas. Sen tog vi oss en pizza på lördagseftermiddagen också. Denna "onyttiga" kost har blivit vardag för mig så jag inte reflekterar nämvärt över det längre, men kom på att jag nog inte nämnt så mkt för Sverige om detta. Alex är en riktigt vältränad kille så man tycker han borde bry sig om kost, men det här var ändå nyttigt i hans bemärkelse. Frukost var inte så noga imorse heller, efter vi steg upp drog vi på oss kläder och la sen 3 min på att dra på två lager jordnötssmör på en smörgås och fylla ett glas med honungsmüsli och kokosmjölk. Sen klättrade vi!
Det är lite meckigt att fundera på hur mkt och vad jag äter, då man inte kan trycka i sig tills man är mätt alla ggr då det är så mkt energi i all fettrik mat här och mkt snacks och udda kost, om man nu kan kalla snacks och muffins för mat.

I will write today's blog mainly in english, so some of my american friends may be able to read it if they are curious about what I use to blog about. You Swedish guys that use to follow me know that I write pretty much about everything and don't follow any specific rules.

Yesterday I decided to drop my first class, the anatomi and physiology that was too focused about the medical problems and diseases so today I first showed up in my "new" class, probability and statistic - a math class. I'm still only taking 12 credits this semester, while I took 16 during the fall. That means I hopefully will get much more "free" time to do fun stuff, but I also feel sixes and sevens (splittrad) about it. Why? Because I know that I could handle more classes, but I was also whining about it during the fall because I could hardly find time to sleep AND doing my dancing and other activities I'm longing for. So now I already feel kind'a dissappointed over myself not doing "my best" when I see most other friends doing homework and studying and I instead have to find out many of my activities totally myself, when I have "extra" spare time compared to them.
But I try to feel satisfied about it, and recalling the late nights last semester and now feeling reliefed when I with good conscience can spend time on training and dancing instead.

I have had some different feelings now in the beginning of the semester, about learning and studies in general. I'm kind of afraid of not knowing all I'm expected to know, because I have a hard time remembering all the rules when deriving formulas in my wireless class, from Maxwells equations that I learnt about a year ago. But I also know I don't necessarily have to remember everything, but there is so much theory I've learnt and then forgotten that it now feels a little bit waste of time, when I don't use it all in my current classes.
When I don't understand - eg. in my algorithm class, I feel stupid and retarded, wondering if I'm that slow and deserve to call myself physics major. Then when I'm sitting in the Information system class or the prob stat class I attended today, it irritates me that it's so easy and just repetition, waste of time not learning new stuff.
Puhh, I'm not easy to please :)   I know that, but it feels better if I can complain a little bit and then let go.

I finished up with most of my "has to do" done before I ran to the weight room for weight lifting, took a quick shower and then went to Boulder, finding out how the "school dance" at the Hard Rock Café on-campus (cool!) at CU (University of Colorado at Boulder) was. Unfortunately they had closed Hwy93 to Boulder after about 10 miles by blocking the road with two snow-plows, so I had to go down to Arvada and there asking a bunch of people about directions and eventually finished up at Hwy36 that lead to Boulder and I also found the way to Campus. When I then very late (more then an hour instead of maybe 20-25 minutes of driving) was going to turn into the Campus area, there were huge lines of cars trying to heading out after some basketball game. I found a way in though, and after a loop there I also found the building where the dancing were supposed to be. At the Hard Rock café, on-campus!
I had never been there before and had no idea what to expect, neither type of dancing nor kind of people. Less surprising, there were a lot of familiar faces from the Merc dancing swing there. It was almost only Atomic people actually, and it appeared to me that a lot Atomic people are studying at CU.

Det kändes bra att känna till flera av dem och att de kände till mig, men det var ett väldigt litet golv med rock och pop musik där det här gänget stylade och showade runt, medan en hel del andra skolungdomar inte vågade sig ut på golvet när alla de här proffsen dansade på och istället satt i smågrupper runtom och beskådade "stjärnorna". Inte heller jag kände mig tillräckligt välkommen eller öppen för att dansa särskilt mkt, utan dansade en del men satt rätt mkt av den tid jag tillbringade där, iofs pratande med med annat folk där.

It was fun though, escpecially to see another campus, and the environment that really reminded me about how fun and relaxed people can be at some schools and also how nurdy School of Mines is. I'm glad I can get out of Mines campus and experience other places here in US as well, even if had to do it myself today.
That also brought me into some thoughts about being alone and taking care of friends. Am I doing wrong that walk my own way? I still try to be open-minded and game for anything, but sometimes when I'm going myself to the dancing I'm spending it a second thought. But when I eventually finish up dancing and having so much fun with all guys and girls I meet (and have met) because of my dancing, I don't repent it at all.

I've blogged about it before, that I feel odd and strange when I'm dancing and mention that I compete in nordic skiing and adventure racing, and also feel like an outsider when I at the competitions tell someone I'm dancing. I haven't met many people that combines endurable cardio vascular activites and dancing... But today I've been aware of two! girls that combines that. First a girl that dances AND skiis AND canoes AND...., when I was reading some of her interests on Facebook and realized she liked pretty much the same activities I use to perform, and also tonight when I met this other girl that competes in triathlon and also have been dancing for eight years and plays in an orchestra as well.
It makes me happy indeed, that it exists other people (girls) like me that have very different interests and also combine those tricky ones.

And again, I'm divided between my concentration on dance and keeping focus on the heart related activites that promote my competing in skiing and adventure racing. Today I got informed that my team mate in adventure racing have been offered and joined the really cool team Team Halti, that are going to compete in world champions ship next year, among others.
But right now, I love the dancing so much and Denver is such a dancing metropolis that I'll try to take charge of it until I have to leave.
I'm sure I'm gonna found a swing-section at my Swedish university when I go back, in addition to my role as responsible for the adventure racing section.

After new year I had a lot of time not doing anything special, on top of my dancing, and then I tried to sleep more then usual and when school started I got a cold that forced me to rest more then desired. But all the sleep also ensued me being agitated and struggled. I'm glad I now have restarted my "low sleep nights" again, even if I will handle it in more normal ways around 5-6 hours per night, because that makes me overall being more alert and making things indeed happen. Too much time made at least me low, and gave me a feeling of life being meaningless, without any point. Why do we live? I feel old, soon I'm gonna die... and what are the meaning of what I've done and performed?

*sigh* Now I feel tired of thinking about it anymore, so despite all changeable thoughts am I really glad for my current life, and next am I going to decide about some caving, iceclimbing or skiing this weekend!

Hejsan! Här kommer ytterligare en syn på det hela.... men jag vill börja med att deklarera min åsikt att jag ALDRIG nobbar, om personen ifråga inte är extremt onykter eller allmänt odräglig och otrevlig. Med risk att ändå trampa folk på tårna kommer här en högst subjektiv reflexion:

Jag bor i USA nu, och här förväntas killarna alltid bjuda upp, något som främst i början kändes obekvämt för mig, då jag inte kunde så mkt swingdans som det dansas här. De som följt min blogg vet hur jag tråcklat och trilskats med hur jag ska hantera de tjejer som nobbar mig om vartannat på det dansställe jag oftast går till. Det är ett hyggligt tajt gäng som dansar mkt och flera av dem väljer att 1. undvika mig 2. nobba, med dåliga ursäkter (inte rätt musik, inte just nu, behöver vila...) 3. ser så uttråkade ut att jag aldrig nånsin VILL bjuda upp dem igen.

Jag dansar väldigt mkt och hänger där minst 3 ggr/veckan och har gjort mitt bästa för att bli accepterad och nu har jag närmat mig detta, bl.a. genom att bli med i en "performance troup" som är steget under den tävlingsgrupp många av dessa är med i (som är amerikanska mästare i swing). Jag har också blivit såpass bra att de dansar med mig och jag försöker ge dem lite extra utrymme för "sin egen" styling som jag vet att de vill träna på/visa upp sig med.

Till saken... är den... att för mig så är varje danstillfälle inte enbart ett socialt/underhållande tillfälle, utan ett träningstillfälle där jag förbättrar och jobbar på diverse teknik/musik/dans anpassningar. Och detta kan jag tyvärr inte göra med vem som helst. Detta leder mig till att jag *måste* dansa med de i samma klubb/gäng i högre grad, om jag vill träna på / ta ut svängarna med allt kul som dansen har att erbjuda mig. Jag dansar även med andra, nybörjare, blandade tjejer i övrigt som jag tycker är kul... Men onekligen måste jag erkänna att det inte blir särskilt kul då tjejen inte kan dansa (läs extrem nybörjare) eller följa. Är hon framåt/öppen/glad så spelar det mindre roll, eller så förklarar jag och hjälper henne några danser att bli bättre, men det är så många som dansar så jag väljer kanske andra tjejer i första hand nästa gång då det är så himla kul "när det stämmer".

Var jag vill komma är att jag har viss förståelse för de klubbdansare som väljer att dansa med "sina" kompisar i högre grad, även om jag tycker det är tråkigt om de BARA dansar med dessa. Framförallt är det trist med den nonchalanta attityd som många tävlingsdansare glider runt med.

Några viktiga skillnader att påpeka dock som gör nobbning (i min mening) mindre accepterat i Sverige, är att här "tränar" jag dans på detta uteställe 3-4 ggr/vecka och en viktig anledning till detta är att vi har träning nån timme först, innan socialdansen tar vid resten av kvällen och jag behöver mkt träning och repetition för att lära mig nya moves och teknik. I Sverige upplever jag inte att det finns så mkt "officiell" ute-dans så även om man dansar en gång i veckan tycker jag man då kan offra (läs: ta chansen till) tid på socialdans med andra än klubbfolket, eftersom svenska tävlingsdansare tränar i "slutna rum" i mkt högre grad än vad jag/vi gör här. Och om de bara är ute för att träna/tävla, så fortsätt göra det i slutna rum med respektive partner.

Lindy hop (som jag dansar här) är avsevärt mer komplex än bugg/foxtrot och det gör det därför nästintill omöjligt att leda/dansa med en tjej som inte kan grundläggande lindy. I Sverige kan därför, som jag ser det, aldrig killar nobba någon eftersom de bör vara kompetenta nog att leda även mindre tränade tjejer. Och de duktiga tävlingstjejer som finns, bör heller inte nobba en grabb de aldrig dansat med, och ifall de har det och han inte dansar "bra nog" för henne, varför inte ge honom lite schysst feedback på vad han bör förbättra (om han nu gör något betydande *fel*).

Och apropå sista dansen, bjud upp! Jag är aldrig rädd för att bjuda upp andra även om jag vet att de har flick/pojkvän. Jag älskar dans för mkt för det, vill de dansa med sin partner får de väl säga det men jag blir heller inte ledsen över att bli "nobbad" sista dansen då jag hyser respekt för att många vill dansa med sin partner.

Och till alla som ser mig ute på dans, bjud upp! Oavsett damernas eller herrarnas, jag uppskattar verkligen att bli uppbjuden och uppmanar de tjejer jag dansar med här att bjuda upp mig närhelst de ser mig.

Ja det var en hel massa folk hos Amanda, gamla kompisar, gemensamma skid/brädåkare, både gamla och några nya utbytesstudenter, från Australien och Österrike och många fler. Jag drog mig dock hemåt mitt i den värsta folkmassan, redan vid 23 snåret. Jag uppskattar inte riktigt den typen av party med ett hundratal personer intryckta i ett amerikanskt hus, bara för att driva runt och prata med folk. Visst, det kan vara lite kul och viktigt att få "känna sig ung" ibland, men jag har så mkt roligare när jag är med "riktiga" kompisar, eller är och dansar eller gör nåt mer meningsfullt.

Både igår och idag har dock min lilla Toyota fått kämpa hårt för att hantera den kyla som trycker här i Colorado just nu. 17 till 20 minus under nätter och fm/em och ingen motorvärmare till min lilla bil utan choke. Jag är glad att jag har ett bra batteri, men det är tufft när det tar minst 3-4 minuter på startmotorn och sedan rulla den nerför backen där jag bor, för att få igång den. Om nån har tips för att hjälpa den på traven så tas de tacksamt emot här eller per e-mail!

Min förkylning vägrar släppa greppet på riktigt, nu är det mest snuva dock men jag låter förkyld och jag bedömde mig inte frisk nog att åka och isklättra med Alexus i Colorado Springs som planerat. Jag och Cori tog istället och styrketränade en stund, som jag dock kände att min kropp inte var redo för så mkt träning ännu, innan vi for till Red Rocks Amphitheater. En mäktig klippformation som omger en teaterscen. Vi hikade runt ett par timmar i solen och runt teatern innan vi käkade lite middag och sedan gick jag till skolan och läste lite signalteori. Maxwells ekvationer och andra tunga härledningar som jag vet att jag läst ifjol bl.a. dyker nu upp igen och jag saknar mina anteckningar från Sverige. Men det ska nog ordna sig, så småningom. Sedan tränade jag lite dans, steg och rytmträning själv innan kvällen nu börjar bli lite sen. Imorrn är det en dans workshop Downtown Denver där leads får delta gratis och jag måste läsa lite mer i anatomi & fysiologi kursen jag läser just nu också. Tusen nya ord på engelska, där jag knappt vet vad så elementära ord som hjärtklaff, kärl, kammare osv. heter på engelska. Vi har alltså börjat med hjärt och kärlsystemet.....

Och samtidigt känner jag mer vilsen än på länge. Inte pga. Chasers, det var kanon så jag kan väl börja där nånstans.
Skolan körde igång och läxor dag 1 var inte oväntat. Det känns som krävande klasser jag valt, även om det inte är så många. Jag är väldigt glad att det bara är fyra den här terminen iaf. En klass i Wireless Communication känns oerhört inspirerande, och det ska verkligen bli kul att ta den kursen! Mest elektro personer i övrigt, och jag har en väldigt osäker bakgrund med lösa fragment från lumpen med dess radiolänkar, matte och en del elektromagnetisk fältteori från LTU och nån kommunikations kurs från Mittuniversitetet och signalkurser och el härifrån Mines. Det känns dock som att jag nu kommer läsa ytterligare konkreta saker som jag vill arbeta med senare, och det driver verkligen upp motivationen att kanske se vad jag ska läsa all matte och fysik för (jag har ju inte läst klart allt sådan ännu).

Ja Chasers körde alltså igång igår. Jag fick ett mail onsdagkväll att jag inte blivit antagen i Atomic gruppen, något jag accepterar fullt ut men ville ha feedback iaf och de lovade att jag skulle få det i Chasers gruppen. Det är alltså samma tränare för båda gängen, ett ungt par (runt dryga 20 år) från 23 Skidoo truppen som är väldigt duktiga och energiska på att lära ut. Övriga som är med i Chasers var flera andra från Try-outen, och även Atomic folk är välkomna att träna med Chasers.
Rejäl uppvärmning styrka/smidighet och sedan jobbade vi mkt på teknik i basic swingouts and lindy circle. Att bryta ner något så "grundläggande" och jobba på det om och om igen känns jätteinspirerande, för det känns verkligen som att förståelsen för dans och musik börjar lyfta till en annan nivå nu.

Vilsen... ja, kanske. Undrande? Hmm, jo absolut. Funderande? Det gör jag alltid, mer eller mindre. Just nu är det dock mkt tankar som ventilerats, mest med mig själv. Sen jag kom tillbaks har det inte blivit som jag förväntat mig.... men vänta, förväntningar är ju något jag lovat mig själv att aldrig ha! Jag försöker att göra allt så förväntningslöst som möjligt, för då behöver jag aldrig bli besviken. Ändå, ändå, hade jag vissa förväntningar på vad som skulle hända innan skolan drog igång. Det blev inte som jag tänkt mig, inte nödvändigtvis dåligt det som varit, men det blev annorlunda. Nu är jag inte så besviken som jag kanske hade blivit, för jag har varit med om det förut, att jag lovat mig själv att inte hoppas och bli besviken, så jag har också blivit bättre på att bara gilla läget, och inte göra så stor sak av att allt inte alltid går som planerat.

Jag har också tränat mig mkt på att bara vara sen jag kom tillbaks. Jag började läsa Angels and daemons, av Dan Brown, på flyget över TILL Sverige. Jag har nu äntligen kommit till slutet, när nu skolan tar vid och jag vet att det inte kommer finnas tid till skönlitteratur i den formen. Tyvärr blev jag ju sjuk när folket kom tillbaka och på nåt sätt känns livet lite "avklippt" iaf, då jag inte kan göra all fysisk aktivitet som jag önskar.

Idag blev jag lite oväntat talare på ett föredrag för att studera utomlands, jag beskrev lite hur det är att vara i Sverige och studierna där.... Visade bilderna på naturen, och ute-livet som jag fortfarande tycker är bättre i Sverige, pga. dess orördhet, utan massor med folk på varenda bergstopp.

Jag kollade också vidare på visum-möjligheter, och jag måste åka hem men om jag får klartecken från skolan OCH kan lösa den finansiella frågan på $12000 per termin, så kan jag få ett nytt visum för att komma tillbaka hit. Onekligen kommer frågor än mera inpå en, vad känner jag egentligen? Vill jag stanna? Vad är bra här? Varför skulle jag åka till Sverige igen? Jag trivs alldeles utmärkt här, men det blir ändå lite halvhjärtat en del saker då man vet att man kommer att lämna stället om bara några månader. Vad skulle det innebära att vara kvar? Jag är 23, och har massor med år att läsa vidare i Sverige likväl om jag vill det, utan att för den skull vara "för gammal" i svenska mått mätt. Här börjar jag bli pensionär nästan... Träffar ideligen på folk som är 21 och redan tagit sin Bachelor vid nåt universitet och jobbar för fulla muggar.

Jag kan villigt erkänna att jag är sökande efter en livspartner att dela en massa tid och upplevelser med. Vad innebär det om jag träffar nån här, eller nån annanstans i världen? Och vad ska man ha gemensamt för att det ska fungera? För att det ska vara bra? Jag fångar mer och mer in en bild av hur jag tror/vill det ska vara, som jag tror blir mer och mer realistisk. Samtidigt känner jag ibland att jag väldigt gärna vill finna nån medan jag fortfarande är student, vid nåt universitet, eftersom man möter väldigt mkt folk då. Alltså är jag snart gammal, men då kläcker plötsligt Hanna (doktorand från Uppsala) ur sig att hon är 30, singel, har ingen som helst brådska att "hitta nån" och att hon inte är det minsta unik i Uppsala/Sthlm utan att kanske hälften av hennes kompisar är i samma situation. Märkligt tänker jag, då är hon ju ändå tjej, men då finns det ju kanske en massa år bara man flyttar söderut?

Hmmm... värderingar, var vill jag gå här i livet? Jag är splittrad, jag älskar att lära och pröva på olika saker. Jag tycker om att utvecklas och ha en mening med livet. Hittills har det varit fysisk aktivitet och utbildning som utgjort de båda betydande meningarna i mitt liv. I båda lägren känner jag mig mer splittrad än nånsin, och de binder på nåt sätt ihop allt annat här i livet också, vilket nog utgör min vilsenhet, sökande känsla jag just nu grubblar på. Att jag överhuvudtaget dansar höjer många ögonbryn bland mina "ute" kompisar. De jag skidar, klättrar, paddlar och hittar på diverse äventyr med kollar ofta lite konstigt på mig och förstår inte varför jag pysslar med det.
När jag dansar, är många vana vid att jag läser till civilingenjör (populärt bland dansare tycks det) men däremot förvånar det en aning att jag multisportar och tävlar i cykel, löpning och en massa annat. Jag önskar jag kunde köpa 40 timmar/dygn och göra allt, jag älskar att göra olika saker och det ger energi! Men jag vet också, och är beredd att, satsa mkt tid och träning på att bli bra på riktigt och verkligen lära mig saker seriöst. Tyvärr gör det att man måste prioritera, och f.n. väljer jag bort mkt av konditions- och upplevelse-spektrat, för att välja dansen i första hand. Dock är jag så allsidigt tränad och fortfarande i god form att jag ändå kan haka på allt som bjuds, om det dyker upp nåt, utanför dansgolvet. Men vad innebär det bland kompisar, flickvän och annat i livet? Det påverkar hur andra ser på mig. Är det viktigt? Nja, inte så viktigt som hur JAG ser på mig själv.

Men jag vill möta människor som liksom jag uppskattar en massa olika saker. Frågan är om jag är en social eller osocial person? Jag möter massor med nya människor och jag lär känna mängder med kompisar hela tiden, både i skolan, i diverse klasser och i olika aktiviteter. Men är de verkligen kompisar? Kommer jag hålla kontakten med dem senare i livet? Antagligen inte, med de flesta. Jag känner gemenskap, jag har kul ihop med dem. Är de kompisar? Kanske. Hade det varit annorlunda i Sverige? Antagligen inte.

Träffar jag fler människor än andra "vanliga" studenter? Ja, jag tror det. Få är nog involverade och dyker upp på så många olika aktiviteter som jag gör. Men att plugga, är i mkt ett ensamt slit. Är jag då inte social som går och dansar t.ex? Jag träffar mängder av folk, jag är glad att även de flesta grabbar också börjar känna mig och jag börjar "komma in i" det på ett annat sätt. Jag träffar kanske 15 nya tjejer varje kväll som förväntar sig att jag ska komma ihåg deras namn, utöver de jag regelbundet träffar och dansar med.

Efter try-outen "döpte" en av grabbarna mig till "The swedish schäff". Jag hade ingen aning om vad det betydde, men log lite försiktigt åt det. Den kille jag bilpoolade med till Breckenridge i söndags förklarade att det ordet kunde betyda det eller det. Men det passade inte alls in i mitt sammanhang, så jag undrade om det kunde betyda nåt annat? -Hmm....... -Hade du mkt tjejer omkring dig? -Jo, de stod praktiskt taget i kö till mig. -Då är det därför.
Det innebar med andra ord att jag är ganska omsvärmad här... Och konstigt nog uppskattar jag det inte till den grad jag tycker jag borde, kanske för att jag lärt mig se bortom det. Det är dock verkligen kul att få uppskattning och jag älskar ju att dansa, så det är toppen.

Att jag är splittrad också i utbildningslägret, bottnar i att jag gjort 2 år teknisk fysik utbildning, av 4 (+ exjobb) för att bli civilingenjör. Det här tredje året har jag i stort läst motsvarande kurser jag skulle läst i Sverige, men inte fått klartecken för tillgodoräknande av samtliga. Men f.f.a. nu på vårterminen läser jag mkt signal och informationssystem kurser och jag känner tydligt att det är där jag verkligen trivs och tycker det är kul. Vad gör jag då? Byter? Tappar ett år? Jag vill ju fortfarande ha min fysik-titel, och LTU kan erbjuda mig den efter 3 år teknisk fysik och sedan 2 år profilkurser mot signal behandling, vilket i princip ger mig en dubbelexamen då signalbehandling räknas till datatekniska programmet. Om jag skulle stanna här vid Mines, måste jag välja läger och antingen läsa mkt mer fysik i 1-1½ år till, eller byta helt till "engineering" programmet, som inte är detsamma som datatekniskt, men då har jag en hel del matte-kurser i onödan då det inte krävs lika mkt här vid Mines, men är av avsevärd betydelse vid LTU och även i flera av de signalkurser jag tar här i vår.

Nu görs också svenska läroplanen om till 5 årig, dvs. 3+2 systemet, då man tar en bachelor (4 år här i USA) motsvarande högskoleingenjör först och sedan bygger på med två år för att få en master. Det lockar. Antagligen blir det den bästa kombinationen för att knyta ihop säcken när jag återgår till LTU....

Hmm.... jag har tappat tråden lite titt som tätt nu, fast egentligen, varför och vilken tråd ska jag följa? Det här är ju MIN blogg, och den speglar mkt bara det jag känner och tänker och upplever i mitt liv för stunden. Läxorna har börjat bygga hög och nervositeten och saknaden av begagnade böcker jag beställt världen över (en från Indien) gör sig påmind. Jag kommer ändå att med lånade kopior behöva plugga både lördag och söndag, men för att orka med allt så försöker jag som sagt att lätta upp livet med lite annat också. Jag tog en snabb sväng till CSM tjejernas basketmatch mot Pueblo. Bra drag men jag är inte så väldigt baskettokig. Nu tänkte jag fara bort till Amanda's birthday party och se vad för folk som kan dyka upp där.

Vad livet har att erbjuda, visar sig allteftersom, men att inte oroa sig och ändå ha framförhållning och nyfikenhet.... Ja, den som lever får se!

Men först tänkte jag bara säga att det snöat en fot till igår... Vädret upphör aldrig att förvåna och vara ombytligt här. Sen var jag och shoppade, hittade en skinnjacka nedsatt 60% för knappa 600kr som jag trivs väldans bra med. Jag tog ju inte med nån vinterjacka från Sverige men när det är minus här är det kallt, ffa när man går omkring nere Downtown Denver med endast en tunn skjorta redo för dans sedan.

På eftermiddagen var det så dags för try-out uttagning för Atomic Rhythm, tävlingsgruppen i swingdans som är regerande amerikanska mästare i choreograferad swing (i grupp). Först ett otal sidor med frånsägande av ansvar, deltagande på egen risk och förpliktelser med att träna och lära sig allt de går igenom. Lite kul då de också hade frågor om vad vi förväntade oss, vad vi var redo att satsa och sen också att många nämnt en "Atomic attityd", och undrade vad det innebar för mig och vad jag skulle göra åt det om jag blev uttagen .... sedan drog det igång, först testades vi killar på att göra lyft av tjejer, ett speciellt "froggi move".

Sen var det pardans i olika farter, medium slowdance och riktigt snabb. Vi parades ihop slumpvis och domarna bedömde oss i turordning, men det var nervöst! De andra var bra, och jag är inte alls nöjd med vad jag presterade. Efter första medium-dansen frågade Joe (manlige ansvarige instruktören) när jag började dansa, (de andra hade dansat från 1.5 till 10 år ungefär, så jag var riktig rookie med mina 4 mån) och jag förklarade att jag lärt mig det här i USA. Han tyckte jag hade en väldigt typisk "svensk" style på min lindy.

Sen hade vi den koreograferade jazz-sessionen som jag inte hade gjort och ville skippa. Jag visste inte vad det innebar men antog att man skulle koreografera nåt till den sång de sagt, men det behövdes inte mer än en godtycklig stund, de flesta under 1 min. Joe tyckte jag skulle "gå in och bara göra nåt" ändå, så det gjorde jag men det kändes inge vidare och jag kom även lite ur takt tycker jag och trasslade till det i slutet så det bara kändes löjligt och jag ville sjunka genom golvet.... men de andra verkade ändå tycka det såg ok ut, en kille undrade sen hur jag länge jag övat in programmet - som jag ju improviserade.

Sen hade vi en koreograferad jazz session vi skulle lära oss väldigt snabbt. Den var rejält komplex och krävde mkt av koordinationen, och att se det bara en två gånger och sen gå vidare gjorde det riktigt svårt. Jag hade dessutom det tufft att passa in det till rätt ställe i musiken som var ganska monoton och simulär utan tydliga brytpunkter att läsa in sig mot. Jag har ju aldrig gjort nåt sådant tidigare, att passa in saker i tiden mot exakta åttor och sånt. Vi "uppvisade" oss sedan för domarna i grupper om tre, lite kul då två av de bästa grabbarna plus en Atomic kille från förra säsongen tappade bort sig totalt efter nån minut och inte lyckades slutföra det. Även de bästa kan missa!

Jag blev också på det klara med att 23Skidoo members inte får delta i Atomic gruppen, och flera skidooare var istället domare för uttagningen.

Det var ett kul och inte alls speciellt stroppigt gäng som var där, men flera Atomic members var inte där utan skulle göra try-outs de närmaste dagarna. Alla, inklusive de som redan är med i truppen, måste göra uttagning för varje ny säsong.
Sedan gick vi nästan allihop ut och käkade i Denver innan vi gemensamt åkte till Turnverein, ett annat swingdansställe där jag inte varit tidigare. Det var Ok, men lite tråkig långsam musik. Det var även en hel del blues och en gratis blues lektion gav mig ytterligare perspektiv på blues dansen. Det var litet överskott på tjejer också denna kväll, men jag har börjat bli bortskämd tror jag för jag uppskattar nog inte det lika mkt som jag borde att tjejerna bokstavligen står i kö för att dansa med en. Jag försökte sitta nån dans för att vila men efter 10 sekunder hade nån annan tjej kommit och bjudit upp! Tacksamt, då det mestadels var fräscha duktiga tjejer som bjöd upp, trots att det bara är killar som förväntas bjuda upp här i USA.

Idag har jag sovit ut och sen fixat och donat en del, käkade middag med Alex och en kompis till som kommit tillbaks och sedan for jag och Hanna till Boulder och dansade. Det var ganska bra nivå på dansarna men även ikväll var musiken sisådär, inget riktigt sväng i den.

Nä nu är det läggdags.... ska se om jag lyckas få till det med skjuts till en skidort imorrn!

Precis när man började komma in i Sverige rytmen vänder man upp och ner på dygnet igen... men det känns iaf bättre här borta, jag är inte trött under dagarna, men sover fortfarande ganska lätt på nätterna.

Tisdagkväll var det iaf dans igen på Merc. Kul med mkt duktigt folk och många "hemvändare" pga. jullovet. Onsdagens grottkrypning kunde inte genomföras som tänkt... då det snöat så mkt i bergen att vi inte visste om vi kunde ta oss fram dit, och alla skogvaktare och myndigheter hade stängt pga. expresident Fords död här i jul. Så det blev en ganska okomplicerad dag där jag fixat och donat, testat ett nytt par dansskor (swing skor) och även inhandlat ett billigt par skidglasögon, då jag tyvärr blev av med mina sista skiddagen före jul. 
Jag hade tänkt fara och åka skidor med Kristen o hennes kompisar men hon tyckte inte det var nån bra idé (jag har inte samma skidpass utan skulle då behöva köpa  ett dagkort) då jag är alltför snabb på skidor och hon (de) är avsevärt "försiktigare" på sina brädor. Vi skulle istället ses efter detta, men det körde ihop sig med ett "oväntat besök" av henns farföräldrar från grannstaten så vi fick skippa det.
Istället gästade jag Ashlée nere i Denver och såg på film och lite sånt resten av kvällen.

Idag torsdag har jag kört ytterligare styrketräning men även tagit mig en jättefin löptur på Mt South Table i strålande sol, shorts och kort-ärmat underställ bland all snö. Man måste verkligen säga att vädret är ombytligt här. Säkert 16+ idag och snön smälter som bara den. Sedan har jag turat lite nere Downtown Denver och vidare haft en god middag med Kristen innan det var dans på Merc. En hel del bra folk men jag kände mig inte alls på humör, vet ej varför.... Gillade inte riktigt musiken, och jättemånga "fina" tjejer, flera av Kristins klasskompisar, men tyvärr kan de inte dansa nå vidare och det blir inte lika kul då helt enkelt, eftersom de bokstavligen "sliter" mig ur takt när de försöker hitta swinget i lindyn.
Sen tror jag aldrig man ska ha flickvän när man går ut och dansar :/  de vill ju alltid dansa med 'en, så jag hinner knappt dansa med övriga tjejer där. Inte förrän i slutet av kvällen då hon tvingades fara hem (hennes mor sätter ju utegångsförbud då Kristin ev. ska se mig, eftersom hon tycker jag är för gammal) hann jag dansa med de roligaste tjejerna.

Imorrn är det iaf try-out för Atomic Rhythm, ska bli spännande att testa det men jag räknar inte med att "seriöst" försöka platsa där, eftersom jag inte tränat in nån koreograferad jazz-rutin och jag har schemakrock i skolan med deras träningstid :(  men jag tror ändå det är bra att se vilken nivå de som ska försöka komma med ligger på och testa på hur en sådan uttagning går till.

Nyår och resa nåt dygn... Ja det började med lite nyårsmiddag med några kompisar i Sthlm innan jag lite sen begav mig till Polstjärnan inne i centrala Sthlm. Försökte orientera mig dit från T-stationen och hittade några Londonbor som jag tog följe med, de var också på väg dit. Det var ett fint ställe, i en hotellbyggnad som danstillställningen ägde rum och de flesta där var väldigt tidsenligt klädda såtillvida att många verkligen bar 30-tals kläder med hängslen och hattar/mössor.

Det kändes verkligen kul att dansa med så mkt blandat folk från hela världen och se att det jag lärt mig faktiskt står sig riktigt bra. Jag dansade med folk bl.a. från England Danmark Österrike Finland Tyskland..... m.fl. och det var också amerikanskt folk där. Kul att det i princip bara var lindy hop musik och att alla kunde dansa det medan några även dansade balboa shaggy eller liknande "nära" snabbdanser. Runt tolvslaget gjordes en liten paus på några minuter för att dels hedra en stor swing legend som dött men sedan för att "fira in" det nya året innan vi kvickt fortsatte dansa. Det var ett professionellt arrangemang med småpauser inlagda emellanåt då orkestern vilade och istället en gammal härlig amerikansk mörkhyad jazz/swing "gubbe" tog till orda och DJade. Det var också en stunds stand-up komik som var fantastiskt bra och lite gemensam linje-dans, såsom jag bl.a. kört i Denver.

I slutet av natten, framåt 4 tiden började det lugna ner sig, mkt av natten var väldigt trång och svårt att ta ut svängarna... Men då började blues musiken komma in alltmer och vid halv fem begav jag mig mot Arlanda som jag ankom strax efter 06 på måndagmorgonen. Ingen incheckning var dock öppen utan det tog nån timme till men jag fick iaf checka in även surströmmingen och potatis i min skokartong som specialbagage. Lite klurigare blev det däremot i Chicago där jag först blev fruktansvärt dåligt bemött av gränskontrollanterna som kastar förolämpningar och annat "skit" i ansiktet på en och inte gör det minsta för att försöka vara hjälpsam, sedan blir tullen problemet... Jag blir genast inskickad i en särskild granskningskö för min särskilda låda. Jag har i planet fyllt i en blankett där jag lovar att jag inte har med någon mat men de frågar än en gång innan de börjar sprätta förpackningen och jag erkänner att jag har potatis i lådan utöver en "konservburk" (surströmmingen). De konstaterar att jag inte får ta med potatis och sedan undrar de vad konservburken som svällt och är rejält uttryckt är för något. Jag försöker förklara men de tror mig inte men ger sig när några andra svenskar intygar att det verkligen är fisk. De har då sprättat mina 4 plastpåsar och skokartong + pappåse men börjar sedan tejpa ihop allt igen och ger mig den tillbaka och varnar sedan att jag måste deklarera all mat jag tar med in, annars hotar böter om $300.

Skönt att jag nu kommer vidare, och släpper bara bagaget i särskild inlämning för direkttransport till mitt anslutningsflyg via Kansas och sen till Denver. Jag hade ju sill, havregryn och hårdbröd i min stora väska som de nu inte kollade alls....
Jag hänger ihop med en "ny" Sthlms grabb som ska till San Diego för sin första utbytestermin och käkar lite, och inser att "tänk om burken går sönder av trycket i nästa flygning?". Om det fortsätter jäsa eller vad som hänt, så kan det ju gå riktigt illa. Sen kommer jag dessutom ihåg att jag har två flygningar, då vi mellanlandar i Kansas och jag blir nu rejält nervös och orolig, med skräckhistorier i minne jag läst på internet om folk som tagit med burkar som sprängts i kabinen och kostade 150 000 SEK att sanera planet.
Nåväl, tiden går och jag kommer iväg med nästa flyg också och ingen snöstorm heller i Denver (DIA var stängd 3 dagar förra veckan pga. snöoväder) så vi fortsätter enligt planerna. Jag tittar dock oroligt på flygvärdinnorna hela flygningen och undrar om "jag kan känna någon illalukt" och när vi lyfter och när jag känner tryckförändringarna blir jag än nervösare, och när jag sedan börjar lukta nåt illa blir jag riktigt orolig då en besättningskvinna plötsligt går bak raskt i planet. Jag inser dock att hon ska börja servera snacks och dricka medan lukten kommer från tjejen i sätet intill som hade med sig nån färdig varm mat hon börjat mumsa på. Jag försöker småprata lite med en annan i personalen för att bringa klarhet i mina tankar att fysikaliskt förklara för mig om explosionsrisken är på vägen upp eller ner, hmmm. Hur blir det nu?

Nåväl, jag ankommer DIA (Denver International Airport) som tänkt och får ut min röda väska omedelbart och Taifun som ska hämta mig om en halvtimme har redan kommit. Tyvärr kommer inte min skokartong, och ingen annans packning heller. Allt från Chicago nästan har kommit bort och jag tillbringar nästan 1½ timme i köer och fortsatta funderingar över vad som hänt innan jag får hjälp och det visar sig att de slutligen lastat ur allt på ett annat bagageband, och kartongen var hel!

Mkt snö har kommit i Denver och 10 minus gör att det känns riktigt vintrigt. Jag skyndar mig till affären och köper lite  mat till min hungrande mage innan jag sopar av min stackars insnöade bil och sedan går in för att packa upp resväskan, glad i hågen att jag fått med fisken iaf! Då visar det sig att plastpåsarna jag haft runt sillburkarna är trasiga.... alla. Hmm, snart hittar jag en lapp som säger att säkerhetspersonal sökt igenom väskan med stöd av amerikansk lag, men inget saknas! *puhh* Inga böter heller.
Det kunde man ju ge sig denn på, men ingen skada skedd och resan har gått ganska bra, inte särskilt trött nu efter snart 2½ dygn utan sömn i säng men ska fixa lite imorrn inför en grottkrypningstur vi ska göra på onsdag.... så jag ska verkligen njuta av min riktiga säng. Det känns iaf fantastiskt bra att vara tillbaks här i Colorado igen!