multiHenrik

Precis när jag nu börjar skriva på bloggen kändes det naturligast att göra det på engelska…. men jag tror inte det är alldeles uppskattat av mamma och pappa (än så länge iaf) att behöva läsa det på engelska....

Ja nu är jag här i alla fall. Resan hit tog tid, ca 21 timmar från dörr till dörr men allt har flutit på som det skulle och gått oväntat bra! Incheckat bagage redan i Övik hittade rätt hela vägen till Chicago och där behövde jag i princip bara passera tullen, plocka ut bagaget och sedan släppa väskorna till ett gäng vakter som skyfflade upp dem på ett band så de kom rätt till Denver också.

I Stockholm lyckades pappa (som inte varit hemma i Övik sista veckan utan ute på vift) pricka in mig så vi hann ta en fika och prata ett par timmar innan jag klev på SK945 öv er atlanten. Men det är klart att man ska springa på lite oväntat folk också när man är ute och reser, nu var det  Louise (fysik-Emils flickvän) som sprang på mig på Arlanda. Hon var på väg till Düsseldorf för ett stopp hos Emil innan hon skulle vidare till Ungern där hon ska vara som utbytesstudent.

Nåväl, atlantflyget tog ganska precis 9h och de lyckades pricka in planeringen med 10 minuters marginal. Rätt bra jobbat faktiskt. Jag tycker det var bra service med filtar, mat och fri dricka/öl kombinerat med små platta pekskärmar på varje stolsrygg. Jag såg inte mycket film utan sov en stund och läste lite tidningar samt pratade med min stolskompis från San Fran Sisco. Det gick förvånansvärt fort och det mest intressanta tycker jag ändå var kartan och flygrutten dit. Vi flög på 36000 fot mest hela tiden och flög ovanför Island, in över Grönland (där jag fick 10 underbart vackra minuter vid mitt fönster att spana ner över den bergiga sydöstkusten och stora snövidder som lystes upp i solskenet, här lockades jag till tankarna att så småningom nån gång kanske korsa Grönland på skidor) vidare in över amerika ”from the north” och ner över Canada tills vi nådde Lake Placid och ett soligt Chicago med 26 grader celsius.

Det gick väldigt smidigt att komma in i landet (efter att ha fyllt i ytterligare 2 blanketter på planet som delades ut till samtliga och skulle in här) och sen var det nästan bara att glida vidare till nästa säkerhetskontroll för inrikesflyget och till min gate. Förvånande var att säkerheten inrikes upplevdes som ännu högre och de var noga med att kolla allt, även av med skorna. Det sista planet som tog mig till Denver var också förvånande nog ännu större än atlantflyget. Jag flög med SAS/SAS/United Airlines på de tre flygsträckorna. Jag hade hört mycket negativt om UA och förväntade mig kanske inte så mycket, men det var pekskärmar, filmer och dricka även här :)  

Det är verkligen enorma vidder mark i USA, som är helt plana och inrutade precis som i Sim City. Jag trodde verkligen inte att det var så i SÅ hög grad, men att passera 100-talet mil till Denver från Chicago och varje gång man hade sikt ner mellan molnen ser man vackra rutmönster av fyrkantiga fält i diverse färger varvat med cirkulära odlingsområden, perfekt inramade av räta vägar som sträcker sig så långt man kan se på 10000 meters höjd. Närmare städerna var det tjogtalet mil efter mil med perfekta rektangulära områden av hus och vägar som såg ut att vara byggda med lasermått.

Rätt vad det var mitt ute över landsbygden med mycket odlingsfält och färre hus så går vi in för landning på en av USA:s mest trafikerade flygplatser. När jag kommer in slår det mig att ”vad sjutton gör alla människor här ute i ingenstans..... ok då, antagligen samma sak som mig, transporterar sig”. Jag plockar ut bagaget och tänker på mamsen som lyckats få mig att lova att skicka ett SMS när jag kommit fram men har dessvärre ingen kontakt med mobilnätet. Eller, täckning och kontakt har jag men bara SOS-samtal tillåtna. Halebop, varför? Nåväl, hon får väl klara sig.

Undrar om jag blir hämtad som tänkt? Jag skulle nämligen ringa Rebecka (student vid CSM) när jag kom fram... Jag tar mig till den utgång jag ska hämtas vid och där står mycket annat folk också men efter en 20 minuter där bilarna passerar och folk hämtas upp så beslutar jag mig att söka rätt på en betaltelefon som först vägrar acceptera mitt VISA-kort för att till slut hos en telefonist komma rätt. Ner till utgången igen och nu stannar en söt tjej från universitetet med sin bil, hon hade passerat mig ett par varv innan jag ringde. Hon tar mig in till Denver och till den tant (ja, hon är en märklig tant får jag berättat för mig) som är koordinator för utbytesstudenter.

Tanten var verkligen tant och lite speciell, hon hade två papegojor och en hund samt trädgården full av rävar. Det intressantaste var att hon inte hade någon aning om att jag skulle bli skjutsad till henne. Det hade Jenn, en annan kvinna på utbytesenheten lovat. Nåväl, jag får komma in och ett rum att lägga in grejorna i varpå vi åker till ett thaiställe (jag hade italienskt eller thai att välja på) för att äta. Det känns lite märkligt att sitta kl 4 på natten svensk tid och äta en rejäl thaimåltid men här är det fortfarande ljust. Denver (och Phoenix) ligger 8h efter svensk tid.

Hon ska presentera mig för sin hund också, en småtjock liten hund med alldeles för korta ben som tydligen kan vara lite kinkig och bitas ibland. Nåväl, jag hälsar på den och hon säger att det är bra, det räcker. Vi går in och när tanten går iväg kommer hunden förbi mig så jag knäböjer och börjar klappa den lite (som jag brukar göra med snälla hundar) men jag hinner inte ens reagera så har den fått in ett hugg i lillfingret på mig. Men jag får väl skylla mig själv när jag inte lyssnar =)

Jag tar en promenade till golfbanan i Denver innan jag går och lägger mig. Behöver smälta maten och 28 grader i luften hettar friskt tillsammans med kryddorna. Vaknar efter 2h och inser att det är natt här, och morgon hemma, och jag känner mig pigg.... undrar var Linn är och gör, och ger mig själv tid att skriva lite. Jag hade misstagit mig på höjden i Denver också. Tanten påminner mig att dricka mycket vatten för att jag troligen kommer bli lite snurrig då vi befinner oss på 2000 möh. Jag har inte märkt något av det än, men det visar sig nog.... Det blir en dag imorgon också.