multiHenrik

07.00 (lokal tid) kom David Manthei förbi med sin gamla amerikanare som gick att köra på smör om så behövdes... Det var kallt ute och jag hade klätt mig med både underställ, cykelkläder och vindjacka. Han kom gående i ett par vida baggy-pants och flip-flops på fötterna, utan att ha ätit frukost men hade köpt med sig lite jägar-snus (jordnötter, choklad mm)... Hmmm.. Han hade ringt sent kvällen före och sagt att det varit frost på Mt Evans så vi kanske inte kunde göra den tänkta trippen, men att vi nog kunde hitta på nånting iaf, så lite besviken över att kanske inte få göra berget var jag beredd på det mesta.

Det blev ca 1 timmes körande (förbi skidorten Vails bl.a.) innan vi kom till Arapahoe Springs, där vi skulle börja vår klättring. Jag hade fortfarande inte någon cykel att köra på (han hade lovat ordna en landsvägscykel) och hans två kompisar kanske skulle banga pga. temperaturen. Det visade sig dock att vi fick fortsätta 40-50 min innan vi nådde deras hus där det var tänkt att sonen och pappan ev. skulle följa med. Det var också här jag skulle få låna min cykel. Oerhört trevliga och gästvänliga, även här, men pappan kunde inte följa för de skulle ha någon BBQ em/kv som han behövde ordna med men David gick upp för att väcka sonen Walker, för att övertyga honom om att han skulle med på 2200 höjdmeter cykling. Lyckligtvis gick han med på det, vresig och tvär men ändock PÅ, åt vi alla frukost-burritas (ungefär tortillas med bacon- och äggröra) innan vi åkte tillbaks, nu med 3 cyklar på taket. Cykeln jag fick låna var en fullfjädrad kolfiber-racer med Ultegra-utrustning (det dyraste du kan hitta, ca-pris över 50 000 SEK). Grabben Walker som var 18 år gammal, visade sig vara en av USA:s bästa cyklister och helsponsrad av ett av USA:s bästa cykel-Team. Han hade en termin kvar på High School innan han kunde satsa allt på cykling, ekonomin var inget problem.

Väl framme påbörjade vi vår klättring upp i bergen, i ett lugnt tempo. Enorm skillnad att få köra en riktigt lätt kolfiber-racer på drygt 7 kg jmf med min tunga MTB på dryga 11-12. Varmt nere i dalen men det blev allt kyligare ju längre upp vi kom. Bergsavgift om 3$ var fick vi betala också, för att fortsätta upp mot Mt Evans. Det hade varit minusgrader i Arapahoe Springs under natten och det kändes som det varit det var nära det även i Golden. Is på en bergvägg under klättringen bekräftade kylan.
Härlig utsikt bredde ut sig och med en konstant lutning på 8-12 grader fann vi en behaglig rytm som allteftersom ledde oss upp mot toppen. Jag tryckte tillsammans med Walker på en bit vid 3000 m och fick känna hur det kändes, men ingen ville köra hårt sista halvtimmen till toppen utan det fick jag göra själv. Jag ville inte kommma upp till 4322 m höjd och känna att jag bara suttit och glidit lugnt uppför i 3 timmar.... vilket det nästan kändes som. Jag tyckte nämligen inte att jag märkte så mkt av den tunna luften, men pulsklockan visade att jag märkte det – konstant puls på 155-165 vid ”distans-cykling” uppför. Jag åt dock lite kakor, snickers och Coke för att undvika onödiga känningar.

Vi passerade ett par rådjur och en bergsget innan vi kom upp och eftersom jag gick på ganska hårt sista biten började jag faktiskt känna lite i huvudet sista 100-talet höjdmeter, men inte märkvärdigare än samma känsla som vid undervattensrugbyn i Luleå då man varit under vattnet ”FÖR länge” och har syrebrist. Vi tog lite bilder, hikade upp till topp-toppen innan vi drog på oss lite kläder och satte av utför igen, sick-sackande mellan bilar vi körde om. Härligt att få köra en så kurstabil cykel och känna hur man kan pressa upp den i 80-90 knyck på utförsrakorna och det bara känns underbart! Helt fantastisk frihetskänsla med vyn av berg kanske 25 mil bort i vardera riktning och ligga slickad mot den bitvis smala slingrande vägen i 80 knyck och ändå känna fullständig kontroll.

Gårdagen hade varit riktig regnig och trist men dagen till ära hade vi en klarblå himmel efter en rätt kall natt som bjöd på rejäl solbränna på mina armar och ben (visade det sig nu på kvällen). Men Walker som varit för slö för att ta sina cykelhandskar frös så han knappt vågade släppa på i vår fart utför. När vi kom hem till honom igen så lyfte jag av hans cykel, och insåg att hans bromsar inte var justerade på ett bra tag – de tog knappt överhuvudtaget och jag stod undrande och kunde inte fatta hur han kunde ta sig ner hela den sträcka med dessa (frånvarande av) bromsar.

Hans föräldrar insisterade på att vi såklart måste stanna på lite mat och visst, vi var hungriga efter 4,5 timmars cyklande och nån timmes bilfärd så vi tog en dush först. Och det var mäktigt, hela deras hus var en villa i 20-miljoner-SEK klassen och badrummet var inget undantag. Ångbastu i den kaklade duschen var ändå lite häftigt,med temperaturreglering och val av det ena med det tredje på en display. Nu så längtade vi efter mat, men istället möttes vi av en massa föräldrar och en hop tjejer och några killar som kommmit. Ja just det ja, BBQ. Det var ett litet party med andra föräldrar som tagit emot utbytesstudenter till High School (16-18) och deras ”barn”. Så vi fick gott vara trevliga och umgås ett tag till i väntan på mat. Det var iofs väldigt trevlig och intressant att träffa High School elever.... jag insåg dock efter ett tag att jag var äldst i sällskapet. Jag märkte det inte så mycket på tjejerna, men killarna (ffa en grabb från Tyskland) pratade i minst varannan mening om tjejer, sex och porr och han visade sig också vara ”bara” sexton år.

Efter ytterligare två timmar fick vi slutligen äta och det var väldigt gott och stor buffé att ta av samt efterrätt. Det känns väldigt givande att få komma ”off-campus” och umgås med ”riktiga” amerikaner, utanför stan. Att få se lite ”vardag” för en amerikansk familj, sådär lagomt mkt. Att få sitta två timmar i bilen och diskutera alltfrån outdoor till politik och USA i Irak med David är också givande. Han poängterade dock att det inte hörde till vanligheterna att man bodde i den typen av hus, även om han inte ansåg nästan några amerikaner vara ”poor”.