multiHenrik

Och samtidigt känner jag mer vilsen än på länge. Inte pga. Chasers, det var kanon så jag kan väl börja där nånstans.
Skolan körde igång och läxor dag 1 var inte oväntat. Det känns som krävande klasser jag valt, även om det inte är så många. Jag är väldigt glad att det bara är fyra den här terminen iaf. En klass i Wireless Communication känns oerhört inspirerande, och det ska verkligen bli kul att ta den kursen! Mest elektro personer i övrigt, och jag har en väldigt osäker bakgrund med lösa fragment från lumpen med dess radiolänkar, matte och en del elektromagnetisk fältteori från LTU och nån kommunikations kurs från Mittuniversitetet och signalkurser och el härifrån Mines. Det känns dock som att jag nu kommer läsa ytterligare konkreta saker som jag vill arbeta med senare, och det driver verkligen upp motivationen att kanske se vad jag ska läsa all matte och fysik för (jag har ju inte läst klart allt sådan ännu).

Ja Chasers körde alltså igång igår. Jag fick ett mail onsdagkväll att jag inte blivit antagen i Atomic gruppen, något jag accepterar fullt ut men ville ha feedback iaf och de lovade att jag skulle få det i Chasers gruppen. Det är alltså samma tränare för båda gängen, ett ungt par (runt dryga 20 år) från 23 Skidoo truppen som är väldigt duktiga och energiska på att lära ut. Övriga som är med i Chasers var flera andra från Try-outen, och även Atomic folk är välkomna att träna med Chasers.
Rejäl uppvärmning styrka/smidighet och sedan jobbade vi mkt på teknik i basic swingouts and lindy circle. Att bryta ner något så "grundläggande" och jobba på det om och om igen känns jätteinspirerande, för det känns verkligen som att förståelsen för dans och musik börjar lyfta till en annan nivå nu.

Vilsen... ja, kanske. Undrande? Hmm, jo absolut. Funderande? Det gör jag alltid, mer eller mindre. Just nu är det dock mkt tankar som ventilerats, mest med mig själv. Sen jag kom tillbaks har det inte blivit som jag förväntat mig.... men vänta, förväntningar är ju något jag lovat mig själv att aldrig ha! Jag försöker att göra allt så förväntningslöst som möjligt, för då behöver jag aldrig bli besviken. Ändå, ändå, hade jag vissa förväntningar på vad som skulle hända innan skolan drog igång. Det blev inte som jag tänkt mig, inte nödvändigtvis dåligt det som varit, men det blev annorlunda. Nu är jag inte så besviken som jag kanske hade blivit, för jag har varit med om det förut, att jag lovat mig själv att inte hoppas och bli besviken, så jag har också blivit bättre på att bara gilla läget, och inte göra så stor sak av att allt inte alltid går som planerat.

Jag har också tränat mig mkt på att bara vara sen jag kom tillbaks. Jag började läsa Angels and daemons, av Dan Brown, på flyget över TILL Sverige. Jag har nu äntligen kommit till slutet, när nu skolan tar vid och jag vet att det inte kommer finnas tid till skönlitteratur i den formen. Tyvärr blev jag ju sjuk när folket kom tillbaka och på nåt sätt känns livet lite "avklippt" iaf, då jag inte kan göra all fysisk aktivitet som jag önskar.

Idag blev jag lite oväntat talare på ett föredrag för att studera utomlands, jag beskrev lite hur det är att vara i Sverige och studierna där.... Visade bilderna på naturen, och ute-livet som jag fortfarande tycker är bättre i Sverige, pga. dess orördhet, utan massor med folk på varenda bergstopp.

Jag kollade också vidare på visum-möjligheter, och jag måste åka hem men om jag får klartecken från skolan OCH kan lösa den finansiella frågan på $12000 per termin, så kan jag få ett nytt visum för att komma tillbaka hit. Onekligen kommer frågor än mera inpå en, vad känner jag egentligen? Vill jag stanna? Vad är bra här? Varför skulle jag åka till Sverige igen? Jag trivs alldeles utmärkt här, men det blir ändå lite halvhjärtat en del saker då man vet att man kommer att lämna stället om bara några månader. Vad skulle det innebära att vara kvar? Jag är 23, och har massor med år att läsa vidare i Sverige likväl om jag vill det, utan att för den skull vara "för gammal" i svenska mått mätt. Här börjar jag bli pensionär nästan... Träffar ideligen på folk som är 21 och redan tagit sin Bachelor vid nåt universitet och jobbar för fulla muggar.

Jag kan villigt erkänna att jag är sökande efter en livspartner att dela en massa tid och upplevelser med. Vad innebär det om jag träffar nån här, eller nån annanstans i världen? Och vad ska man ha gemensamt för att det ska fungera? För att det ska vara bra? Jag fångar mer och mer in en bild av hur jag tror/vill det ska vara, som jag tror blir mer och mer realistisk. Samtidigt känner jag ibland att jag väldigt gärna vill finna nån medan jag fortfarande är student, vid nåt universitet, eftersom man möter väldigt mkt folk då. Alltså är jag snart gammal, men då kläcker plötsligt Hanna (doktorand från Uppsala) ur sig att hon är 30, singel, har ingen som helst brådska att "hitta nån" och att hon inte är det minsta unik i Uppsala/Sthlm utan att kanske hälften av hennes kompisar är i samma situation. Märkligt tänker jag, då är hon ju ändå tjej, men då finns det ju kanske en massa år bara man flyttar söderut?

Hmmm... värderingar, var vill jag gå här i livet? Jag är splittrad, jag älskar att lära och pröva på olika saker. Jag tycker om att utvecklas och ha en mening med livet. Hittills har det varit fysisk aktivitet och utbildning som utgjort de båda betydande meningarna i mitt liv. I båda lägren känner jag mig mer splittrad än nånsin, och de binder på nåt sätt ihop allt annat här i livet också, vilket nog utgör min vilsenhet, sökande känsla jag just nu grubblar på. Att jag överhuvudtaget dansar höjer många ögonbryn bland mina "ute" kompisar. De jag skidar, klättrar, paddlar och hittar på diverse äventyr med kollar ofta lite konstigt på mig och förstår inte varför jag pysslar med det.
När jag dansar, är många vana vid att jag läser till civilingenjör (populärt bland dansare tycks det) men däremot förvånar det en aning att jag multisportar och tävlar i cykel, löpning och en massa annat. Jag önskar jag kunde köpa 40 timmar/dygn och göra allt, jag älskar att göra olika saker och det ger energi! Men jag vet också, och är beredd att, satsa mkt tid och träning på att bli bra på riktigt och verkligen lära mig saker seriöst. Tyvärr gör det att man måste prioritera, och f.n. väljer jag bort mkt av konditions- och upplevelse-spektrat, för att välja dansen i första hand. Dock är jag så allsidigt tränad och fortfarande i god form att jag ändå kan haka på allt som bjuds, om det dyker upp nåt, utanför dansgolvet. Men vad innebär det bland kompisar, flickvän och annat i livet? Det påverkar hur andra ser på mig. Är det viktigt? Nja, inte så viktigt som hur JAG ser på mig själv.

Men jag vill möta människor som liksom jag uppskattar en massa olika saker. Frågan är om jag är en social eller osocial person? Jag möter massor med nya människor och jag lär känna mängder med kompisar hela tiden, både i skolan, i diverse klasser och i olika aktiviteter. Men är de verkligen kompisar? Kommer jag hålla kontakten med dem senare i livet? Antagligen inte, med de flesta. Jag känner gemenskap, jag har kul ihop med dem. Är de kompisar? Kanske. Hade det varit annorlunda i Sverige? Antagligen inte.

Träffar jag fler människor än andra "vanliga" studenter? Ja, jag tror det. Få är nog involverade och dyker upp på så många olika aktiviteter som jag gör. Men att plugga, är i mkt ett ensamt slit. Är jag då inte social som går och dansar t.ex? Jag träffar mängder av folk, jag är glad att även de flesta grabbar också börjar känna mig och jag börjar "komma in i" det på ett annat sätt. Jag träffar kanske 15 nya tjejer varje kväll som förväntar sig att jag ska komma ihåg deras namn, utöver de jag regelbundet träffar och dansar med.

Efter try-outen "döpte" en av grabbarna mig till "The swedish schäff". Jag hade ingen aning om vad det betydde, men log lite försiktigt åt det. Den kille jag bilpoolade med till Breckenridge i söndags förklarade att det ordet kunde betyda det eller det. Men det passade inte alls in i mitt sammanhang, så jag undrade om det kunde betyda nåt annat? -Hmm....... -Hade du mkt tjejer omkring dig? -Jo, de stod praktiskt taget i kö till mig. -Då är det därför.
Det innebar med andra ord att jag är ganska omsvärmad här... Och konstigt nog uppskattar jag det inte till den grad jag tycker jag borde, kanske för att jag lärt mig se bortom det. Det är dock verkligen kul att få uppskattning och jag älskar ju att dansa, så det är toppen.

Att jag är splittrad också i utbildningslägret, bottnar i att jag gjort 2 år teknisk fysik utbildning, av 4 (+ exjobb) för att bli civilingenjör. Det här tredje året har jag i stort läst motsvarande kurser jag skulle läst i Sverige, men inte fått klartecken för tillgodoräknande av samtliga. Men f.f.a. nu på vårterminen läser jag mkt signal och informationssystem kurser och jag känner tydligt att det är där jag verkligen trivs och tycker det är kul. Vad gör jag då? Byter? Tappar ett år? Jag vill ju fortfarande ha min fysik-titel, och LTU kan erbjuda mig den efter 3 år teknisk fysik och sedan 2 år profilkurser mot signal behandling, vilket i princip ger mig en dubbelexamen då signalbehandling räknas till datatekniska programmet. Om jag skulle stanna här vid Mines, måste jag välja läger och antingen läsa mkt mer fysik i 1-1½ år till, eller byta helt till "engineering" programmet, som inte är detsamma som datatekniskt, men då har jag en hel del matte-kurser i onödan då det inte krävs lika mkt här vid Mines, men är av avsevärd betydelse vid LTU och även i flera av de signalkurser jag tar här i vår.

Nu görs också svenska läroplanen om till 5 årig, dvs. 3+2 systemet, då man tar en bachelor (4 år här i USA) motsvarande högskoleingenjör först och sedan bygger på med två år för att få en master. Det lockar. Antagligen blir det den bästa kombinationen för att knyta ihop säcken när jag återgår till LTU....

Hmm.... jag har tappat tråden lite titt som tätt nu, fast egentligen, varför och vilken tråd ska jag följa? Det här är ju MIN blogg, och den speglar mkt bara det jag känner och tänker och upplever i mitt liv för stunden. Läxorna har börjat bygga hög och nervositeten och saknaden av begagnade böcker jag beställt världen över (en från Indien) gör sig påmind. Jag kommer ändå att med lånade kopior behöva plugga både lördag och söndag, men för att orka med allt så försöker jag som sagt att lätta upp livet med lite annat också. Jag tog en snabb sväng till CSM tjejernas basketmatch mot Pueblo. Bra drag men jag är inte så väldigt baskettokig. Nu tänkte jag fara bort till Amanda's birthday party och se vad för folk som kan dyka upp där.

Vad livet har att erbjuda, visar sig allteftersom, men att inte oroa sig och ändå ha framförhållning och nyfikenhet.... Ja, den som lever får se!