multiHenrik

Jag upplever dock mer uppåt än neråt generellt skulle jag vilja påstå, men det har varit en rejäl svacka nu en stund men jag jag tror ändå det börjar vända uppåt, och att den nedgång som varit gör mig starkare; den är nödvändig för att bli äldre och mognare i sinnet.

Tyvärr har jag upplevt mer och mer att jag blivit lite utelämnad från dansgänget, bland de jag rör mig nästan dagligen. Jag vet inte vad jag gör för fel, om jag nu gör nåt fel, eller jag bara förstorar upp saker. Tyvärr så känns det mindre kul för mig, och till råga på allt så ska vi ha en fest för Chasers gänget nästa fredag då jag åker till New Mexico för vårpremiären av cykeltävlingen. Jag har känt mig nöjd med de framsteg jag gjort i min styrketräning jag fokuserat på ett tag, tyvärr blir jag än deppigare när jag knappt har cyklat nåt och ska iväg på tävling snart, och inte heller dansen går så bra som jag önskar. Jag behöver träna en hel del extra också för att få in koreografin i Chasers, som är lite knepig men framförallt så ruskigt snabb (tempot på låten vi gör den till).

Jag har iaf satsat väldigt mkt på dansen ett tag och då känns det rejält jobbigt när man blir utelämnad från de man vistas med allra mest. Och inte blir det lättare då man inte längre har nån vidare kontakt med alla andra klasskamrater på skolan, då jag inte längre tar nån fysik kurs eller har hängt med och klättrat på länge. Jag menar, jag möter och ser ju folk hela tiden, men de frågar inte lika mkt om man ska med på nåt och sådär. Jag har därför medvetet gjort några val för att försöka få lite balans i det igen.... som att åka på cykeltävlingen nästa helg istället för dans lägret som är här i Denver. Och ikväll valde jag att hänga med och klättra indoor istället för dans på Turnverein. Det gör iaf lite skillnad, jag fick skjuts av Philip (svenska föräldrar) och lyckades ordna skjuts till Vail imorrn för skidåkning! Vail är en av de allra enormaste skidorterna i hela USA och det känns verkligen kul att äntligen få fara dit, då det ingår i mitt säsongspass.

Igår iaf, fick vi tröjorna och shortsen för fotbollslaget jag ska spela med! Det känns kul, men tyvärr har jag inte haft tid att spela med dom än. Jag var tvungen att lämna för Chasersträningen, där Katie inte var med pga. lacrosse (lax) try-outs. Efteråt var det sista delen av aerial-klassen, och den kunde inte Kristen komma till heller pga. lax. Hon hade dock ringt dagen före och berättat det. Hon har ändå försökt tror jag, och ringt några ggr till mig efter att jag skrev lite till henne om att lära sig kommunicera och höra av sig. Hon dök iaf upp senare på kvällen, och förklarade att allt var riktigt *uselt* just nu. Hon fick inte många timmars sömn då skolan tar jättemkt tid, hon har try-outs för nya lax teamet med en ny coach och hon gör ínte så bra ifrån sig som hon behöver, då hon vill bli lagkapten (3 kaptener, vanligen sista års studenter på high school) och om hon inte blir det vore det fruktansvärt pinsamt då det alltid har varit så tidigare och de bär extra märken i skolan och så... så hon var nere, och hade grätit en massa... Det var tydligen så att lagkompisarna skulle rösta fram lagkaptenen, men då hon inte är ute och festar och dricker med dem så låg hon rätt pyrt till bland många.

Hmm... och man märker iaf tydligt skillnaden på framtid och universitet också, då det är väldigt mkt dyrare att plugga vid universitet i andra stater än där man är född/bor, så därför kunde hon knappast få möjlighet att flytta ut från Colorado då hennes mamma var rätt fattig. Allt är ju relativt, men just här i såna sammanhang märker man skillnader påtagligt mellan svenska systemet och amerikanska, och även om de är långt mkt mer välställda än jättemånga i världen, så har de inte total frihet att plugga i princip vid vilken högskola de vill, även om de har betyg för det. Kristen har jobbat hårt nu i high school och fått en del stipendier pga. hennes goda studieresultat, men de är mer än förutsättning för att hon alls ska få möjlighet att läsa vidare.
Jaja.... Generellt så märker jag av kulturella skillnader i form av hennes mamma som håller henne stenhårt i tyglar, och även ålder på så vis att hon inte är så duktig att prata (relationer, känslor eller att ta kontakt med folk generellt) trots att hon är så superglad och visar upp världens största leende. Istället kom en osäker flicka fram från kulisserna, som visade på den osäkra velande sökande tonårstjejen, som också gång på gång ursäktar sig för sin kropp och odör och sånt. Som är rädd att hon inte har tillräckligt stora bröst eller har för liten rumpa.... Det är sånt jag verkligen försöker övertyga henne om hon är supersnygg (jag tycker verkligen det) och inget hon det minsta behöver oroa sig för. Även om också jag försöker "bli snyggare" så vet jag att jag duger, för den jag är, för den tjej jag vill möta.

Jag säger inte att jag inte är sökande, eller osäker ibland, eller att jag alltid vet vad jag ska göra... men jag vet att jag har gått igenom liknande och värre situationer förut, och vet att jag klarar av dem. Jag är också medveten om att det mesta (flesta) av mina problem är riktiga I-världs problem och jag är verkligen lycklig att jag inte är dödsjuk eller har skador som hindrar mig i mitt levande. Och jag är väl medveten om att jag inte är perfekt och försöker åtminstone vara lyhörd för förändringar och öppen i sinnet, trots den ingenjörs nörd jag är; jag försöker att inte visa det, men när man emellanåt får nån kommentar från främst tjejer som säger "du är så typiskt fysik-nörd så det finns ju bara inte" så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Jaja... liten sammanfattning innan säng (ska upp tidigt för skidåkningen)... är väl att jag har träffat en annan tjej, Christina på Merc som jag umgåtts en del med nu. Eller, snarare är det väl hon som träffat mig och nyss hitflyttad från Houston har hon inte så många vänner tycks det som. Jag har försökte lära henne lite dans på Merc och ikväll ville hon att jag skulle dansa på Turnverein med henne, men jag valde ju klättringen istället men sa att hon var ju välkommen dit ändå också, och kul nog så åkte hon dit! Så vi klättrade ett par timmar (hennes första gång på många år) efter att jag klättrat med Thomas några tuffa längor och det är alltid kul då man sedan får ett sms eller mail där hon tackar för att "hon har haft SÅ kul ikväll! tack för att du bjöd in mig" Hon är ingen tjej jag är seriöst intresserad av, men det är alltid bra med vänner och Wayne (en danskille) ringde förresten idag också och bjöd in mig till ett Bluesparty i San Diego. Jag kan inte åka dit pga. vårlovet, men det var kul (jag hade frågat honom om han skulle iväg på några dans-camps här i vår).

Ja förresten, det är iaf en positiv sak som äntligen kommer bli av. Mina svävande och uteblivna planer för vårlovet om två veckor har äntligen fått lite struktur. Jag, Luke och Keith kommer att göra en roadtripp västerut till Salt Lake City och sen San Francisco, sen norrut längs västkusten upp till Seattle och sen in i Canada till Vancouver, tillbaks söderut via skidorten Jackson Hole. En rejäl trip på 600 svenska mil, som är planerad till 10 dagar. Vi hoppas bli 5 i bilen, och har en bunt planerade aktiviteter såsom fängelset Alcatraz i San Francisco, klättring och hiking mm. Vi får se hur mkt som blir av, men Keith har iaf bokat flygbiljett från Seattle då han måste till Washington två dagar innan beräknad hemkomst, så resan måste nu bli av! Det har känts lite jobbigt ett tag också, då jag varit drivkraft för så mkt olika saker och jobbat för att få till aktiviteter men tyvärr har folk backat ur i sista stund, och även tidigare stunder, och när det äntligen ska bli av så har vädret skitit sig. Det känns rejält tungt då när man inte får nåt tillbaks, då ingen erbjuder mig aktiviteter eller hör av sig utan man kämpar och sliter och drar lasset gång på gång. Det visar sig också i skolan där jag inte har några studiekamrater den här terminen alls, utan gör i princip allt själv och hänger utanför lärarens kontor några timmar per dag för att få hjälp.

Jaja, nog klagat och gnällt, nu är det bara att ta nya tag och hoppas att det rullar på i ett bättre rull än tidigare. För de som ev. undrar så kan jag berätta att jag fått jobb i Övik i sommar så jag kommer att komma hem till Övik 13 maj. Kram på er! Och skriv gärna kommentarer, det är viktigt för mig att veta att det finns någon hemma också som tänker på mig de ggr jag känner mig ensam eller nere ibland.